Jag skriver det igen, musik är inte så viktigt för mig. Jag lyssnar hellre på en intressant dokumentär, debatt, bok eller teater. Befinner mig oftast i landet P1 när jag målar.
I morse när jag var på väg till jobbet i bilen var P4 på, jag hamnade mitt i Grobans ”You raise me up”. Då slår jag inte över till P1 för den låten är GULD för mig.
Det är inte så lätt att förklara hur det känns när låten bara dyker upp sådär oväntat….. Nånting typ: hjärtat och hela bröstkorgen fylls med varm, skön syre. Det susar behagligt i hela huvudet, jag fullständigt fylls och lyfts av text och musik.
Bakom känslorna finns förstås en historia…..
Skolan är alltför ofta en ganska oangenäm plats för en del att vara i på grund av att de är utsatta för mobbning. Det är vidrigt och helt oacceptabelt. För ett av våra barn var de första åren i skolan jobbiga. Kunskapsmässigt var det inga problem, tvärtom. Men socialt bland jämnåriga var det av och till en mara. Till slut beslöt vi att skulle barnet flytta från den 5:e klass han gick i till en skola i en närliggande kommun, vilket visade sig vara en gåva. Här kunde han utvecklas utan att drabbas av kränkningar.
Jag hade trott att han skulle gå kvar tills grundskolan var slut, men han ville själv gå sista året på högstadieskolan här hemma. Jag var inte positiv men den här pojken hade alla argument, det har han för övrigt alltid haft.
Så han kom tillbaka till kommunens högstadieskola där jag jobbar, och som tur var, om det nu berodde på tur, blev läsåret en framgångssaga. Basket på fritiden, engagemang i skolans tidning och en klass där allt fungerade. Det var balsam för en mammasjäl.
På skolan finns en tradition att nior som vill får vara med i ”Sikta mot stjärnorna”. Han och ett gäng andra skulle vara med och fick därför viss tid under vårterminen 2007 för jobba inför målet, att stå på scen dagen innan examen. Traditionen är att det är två ”Sikta”. En för hela skolan på dagen, på kvällen har alla runt eleven, familj och andra ortsbor möjlighet att se den.
Jag minns hur han satt vid datorn och tränade låten på sitt rum, han sjöng högt och tonerna är ju höga i vissa partier så ibland bara gick det inte att nå ditupp. Men han gav inte upp. Vi andra i familjen var stundtals ganska trött på låten då.
Den eftermiddagen när det var dags för tävlingen var jag jättenervös. Tävlingen i sig spelade ingen roll, men att det skulle bli ett roligt och inte alltför jobbigt minne var viktigt. -91:orna var ovanligt flitiga i Sikta. Drygt tio olika nummer. Tror att sonen var nr sju.
Jag kommer ihåg när ridån gled åt sidan och han stod där alldeles ensam på scenen, i en blå kavaj och jeans. Musiken satte igång…. jag kände att tonerna och hans röst fyllde hela mig och jag tänkte
– Jag skickar styrka, skickar styrka….
I partierna med bara musik fick han applåder och visslingar. Han tog ett steg bakåt för att samla kraft till höjning, händerna knutna framför magen, ögonen fokuserade ut i publiken.
– Wow, han håller….. suveränt!
Det var så stort! Inte att han vann utan att han fick den avslutningen på grundskolan.
Så kring en låt, ett musikstycke kan förstås finnas olika upplevelser man aldrig glömmer, nästan så att kroppen minns. Sikta mot stjärnorna 2007 och ”You raise … är oförglömlig för min del. Fast då ska sonen helst sjunga den, och det gör han inte. Nej, han blev klar med det som 15-åring säger han. Som vanligt har han alla argument. Honom övertalar man inte….
Jag ska spela den i målarrummet. Tänk vilket världsarv det blir om syret i bröstkorgen styr mina händer som i sin tur driver penslarna till….. jaa, vem vet. Blir det inga mästerverk har jag iallafall med mig upplevelsen.
Den här musikvideon är inte bara ett musikaliskt mästerverk, själva filmen är så vacker, ett riktigt konstverk. Den passar dessutom till det arbete eleverna gjorde inför föreställningarna.