Att limma på en bit bibelpapper och tänka – ansikte, det är lite som att resa mot okänt mål.
Jag limmar oftast med vävlim, burken börjar ha ett antal månader på nacken så nu är limmet som en seg gröt. Limmat bibelpapper blir som en dubbeltextur, papperets skrynklor och limmets berg och dalgångar.
Texturen kommer även allt eftersom åren går hos den som limmar med, vill jag lova. Försöker hitta nåt hurtigt uttryck för rynkor, men nu står det still….
Hon ovanför har inte fått sina streck av ålder, kanske mera på grund av solen och vindarna.